Något händer i min barndomsstad. Något som grott väldigt länge, som fått sig ett riktigt fotfäste under senare år. Det är något som startade för längesen, men som jag på avstånd sett växa sig större och större i samband med att jag själv i mina sporadiska hemresor känt igen allt mindre av staden där jag växte upp.

Redan för tjugo år sedan började det talas om ett nytt "fenomen" via rykten på skolraster och fotbollsträningar. Under dessa år gick jag på högstadiet och jag kände mig ganska stor trots allt. Men historier om främmande saker började berättas på raster, saker som man bara sett på film eller hört talas om i storstäder. Ungdomsligor hade börjat skapas som sysslade med olika typer av brottslighet. Jag hörde om ungdomar som blivit rånade, affärer som fått fönster sönderslagna och olika typer av vandalisering. Jag såg aldrig något själv, men kompisar berättade om att de hört att personer jag faktiskt stötte på emellanåt var medlemmar i dessa gäng.

Allt var trots detta ganska främmande fram tills jag en dag gick in i omklädnadsrummet efter veckans idrottstimme i skolan. Min skinnjacka var borta. Min jacka, tillsammans med andra saker som mina kompisar haft med sig, var stulen. "Jaså det är så det går till" tänkte jag samtidigt som det började komma tankar och frågor om vad syftet egentligen var. Hur i hela friden ska de kunna få dessa saker sålda, eller är de bara ute efter att kränka och förstöra för andra? Visa att de kan göra vad de vill och ingen kan göra något åt det?

Skolan blundade för det mesta som hände. Man måste trots allt tänka på att detta beteende var relativt nytt, att ungdomar i olika typer av organiserade gäng ägnade sig åt kriminalitet så nära inpå. Det fanns ingen som visste hur detta skulle hanteras och jag misstänker att personer i ledande ställning hoppades att det var något som skulle försvinna med tiden. Dessa gäng bestod till stor del av ungdomar som invandrat till Sverige med sina föräldrar, men också svenska ungdomar rörde sig i liknande kretsar. De klädde sig på ett visst sätt oavsett om de var födda i Sverige eller utomlands. Stämpeln blev dock givetvis att detta var ett problem begränsat till unga invandrarbarn. Ett hett och farligt ämne som säkerligen skyldes över med förklaringar om att det ändrar sig när de blir äldre.

Men så fel de hade. Visst, dessa ungdomar växte upp, men det hände ingenting med själva grundproblemet. I och med att inget hände med dessa ungdomar, som i stort sett alla visste vem de var, så öppnades det upp för en validitet av liknande beteende för kommande generationer. Nya ungdomar tog vid och gängen växte.

Långt senare, nämligen omkring 10 år efter att jag gått ut högstadiet, träffade jag en arbetskollega på helt annan ort. Vi satt och snackade om barndomen och kom efter ett tag in på Landskrona. Han hade varit ett problembarn, medlem i organiserade gäng i sin hemstad ungefär 30 mil från Landskrona, men jag blev ganska förvånad när han sade att de egentligen tillhörde samma gäng som härjat i min hemstad. Han hade full koll på de namn jag nämnde för honom och de alias de använde. Det var alltså inte alls en begränsad ungdomsbrottslighet det rörde sig om, det var organiserad brottslighet som sträckte sig över hela nordväst-Skåne.

Jag flyttade från Landskrona redan 1994 men redan då började staden kännas lite främmande för mig. Under de kommande tolv åren bodde jag i tre olika städer i mellersta väst-Sverige och Stockholm och mina begränsade besök till Landskrona handlade enbart om att träffa familj och släkt. Staden i övrigt skulle kunna vara vilken främmande stad som helst. Jag kände inte igen mig nämnvärt. Efter att samma varuhus bränts ner för fjärde gången på 5-6 år kanske jag också försökte skaffa mig en viss distans. Såna saker kunde inte hända i "mitt" Landskrona.

Idag ser vi resultatet av den förlamning som drabbade staden redan då. Saker har inte blivit så mycket bättre, utan tvärtom blivit värre på många håll. Problemet har legat och grott likt mögel på en gammal brödskiva. 

Landskrona har nu fått den stämpel Sjöbo fick för 20 år sen, när de vägrade ta emot flyktingar. På den tiden agerade Socialdemokratiska Landskrona precis tvärtom. Alla som inte togs emot i någon annan stad verkade kunna få plats i Landskrona. Med stora industri- och hamn-nedläggningar fanns där nu gott om lediga lägenheter. Inte bara Landskronas "Rosengård" fylldes, utan även det tomrum som gamla varvsarbetare lämnade efter sig efter att ha tvingats till nya jobb i andra städer när Öresundsvarvet lade ner.

Synlig brottslighet och ett avdankat företagsklimat har gjort staden ganska död under dessa år. Entusiasm och entreprenörskap har fått sig en törn och med brist på förhoppningar om att det ska bli bättre tror jag många nu visar sitt missnöje mot de etablerade, misslyckade partierna. De har under oerhört lång tid lovat för mycket och inte lyckats hålla en bråkdel. Ett stort antal felaktiga, konstiga beslut har också tagits, som skapat förvirring och missnöjsamhet hos invånarna. Nu råkar det tyvärr vara så att det är just Sverigedemokraterna som blivit missnöjespartiet folk valt. Redan i förra valet hade de nästan 10% av rösterna i kommunalvalet i Landskrona, nu har dessa mer än fördubblats. Men innebär detta verkligen att var femte invånare i Landskrona är främlingsfientlig och kanske rentav rasist?

Man måste se hela perspektivet för att kunna uttala sig. Det är oerhört lätt att döma och det är inte långt till snacket om farliga högervindar. Jag tycker att man ska se detta som en väckarklocka. Man kan inte behandla invånare hursomhelst, vilket vi nu också sett på regeringsnivå. I en maktlös demokrati kan man som vardagsmänniska bara visa sitt missnöje på ett sätt. Vid det val som hålls vart fjärde år utnyttjar man sin rättighet att visa vem man har mest förtroende för…eller tar sin "hämnd" för en misslyckad tid. Vi är nog framme vid ett vägskäl där svenska medborgare ser vad som händer i samhället och vill ha resultat. Vi har inte råd att vara likgiltiga längre och hoppas på en försvunnen välfärd.

Sverigedemokraterna är något relativt nytt om man bortser från deras rädsla för mångkultur. I Landskrona har etablerade partier inte kunnat få ordning på de stora förändringar som varvsnedläggningarna orsakade. Man har inte kunnat locka till sig tillräcklig sysselsättning och kunskap flyttar till omliggande storstäder som Malmö, Lund och Helsingborg. Jag tror en stor del av rösterna har lagts för att visa sitt missnöje med en långvarig depression och kanske med hopp om en politisk skärpning. Men det finns trots allt en viss orsak till att det blivit just Sverigedemokraterna som fått rösterna. 

Precis som Aftonbladet skriver har invandrare placerats synligt i Landskrona. De har inte stoppats undan i ett ytterområde, de har placerats mitt i staden. Till detta har det under flera år också kommit icke-publicerade rapporter om att invandrare står för upp emot 70% av all kriminalitet i staden. Detta gör det ganska lätt att dra förhastade slutsatser om var stadens problem ligger. Om det är så att man sticker ut på något sätt, som vi alla gör när vi befinner oss i ett halvfrämmande land, så syns det minsta snedsteg extra mycket. Minsta misstag får tredubbel effekt. Nu kan jag inte gå i god för att ovan siffror verkligen stämmer, men låt oss för en kort stund anta att det ligger till på det sättet. Det innebär att många säkert uppfattar det som om invandrare ligger bakom alla brott som begås i staden.

Jag har full förståelse för att Landskrona-borna till slut reagerar, även om jag inte delar uppfattningen om var huvudproblemet ligger. Det är oerhört olyckligt att urvalet av politiska partier är så pass litet, så ett parti som Sverigedemokraterna kan dra vinning av denna situation. Jag hoppas verkligen att politikerna inser allvaret och inte negligerar medborgarnas rop på hjälp.