Moralens villrådighet: Presented by Riksdagen

Som jag skrev i min post om FRA i somras framgick det ganska tydligt att våra kära Riksdagsledamöter inte hade en aning om vad de röstade igenom när FRA-lagen godkändes. Flera representanter gick ut i efterhand och gjorde verbala kovändningar, men vad de borde tänkt på är att här har man ingen ångervecka. Det har på flera håll framgått att kunskapen fortfarande är låg och man kan fråga sig hur vi medborgare egentligen ska förhålla oss till lagen.

Ända sedan förskolan har vi fått lära oss att det är klara regler som gäller. Vi får lära oss vad som är rätt och fel, vad man får och inte får göra, att visa respekt mot andra och inte minst att lyssna på vuxna. När vi lekte med andra barn fanns det regler uppgjorda sedan tidigare eller så kom vi helt enkelt överens om vilka regler som skulle gälla. Alla var medvetna om spelets regler och det rådde en förvånsvärd ärlighet i att följa dessa. Detta är ett koncept som de flesta av oss sedan försöker följa hela livet. Vi vill veta vad som är ok på vår arbetsplats, om vi får ställa barnvagnen i trapphuset, om grannarna tycker det är ok att parkera bilen längs med gatan, eller om man kan bjuda sin bästa kompis ex på en öl. Vet vi inte vad som gäller försöker vi oftast ta reda på det eller se till så det formuleras någon typ av förhållningsregel. Ibland tunnas dock dessa regler ut och vi tiger istället och hoppas att ingen märker något eller att ingen kommer att komma med invändningar. Det är när det sistnämnda inträffar som det kan gå riktigt snett. Det är när vi blundar för konsekvenserna som det minst önskade resultatet infinner sig.

Riksdagssvar.se har ställt fem frågor till samtliga Riksdagsledamöter för att få deras uppfattning om kärnfrågorna i FRA-lagen. En intressant sak är att vissa svarat utifrån vad SYFTET med lagen är, inte vad den faktiskt kan användas till. Detta får mig återigen att tänka på de klara regler vi förväntar oss sen barnsben. Om vi inte kan få klara svar på HUR lagen i praktiken påverkar oss, hur ska vi då kunna veta vad som är ok? Visst, vår moral är förhoppningsvis välrotad sen barnsben, men jag börjar bli rädd att inflytandet av vår uppfattning om vad som är rätt och fel så sakteliga börjar tunnas ut. Jag behöver bara säga ordet fildelning så borde det förklara exakt vad jag tänker på. Förutom den moraliska aspekten, så har vi har en lag som säger att det är förbjudet att både dela med sig och ladda ner upphovsrättsskyddat material, men samtidigt säger våra makthavare att syftet inte är att sätta dit gemene man så vi gör det ändå. Sedan får vi då IPRED ovanpå detta som ger privata företag rätt att ta reda på våra uppgifter så att de å sin sida ska kunna "sätta dit" oss. Så vad gäller? Det är ok, men inte ok? Statsmakten orkar inte bry sig, så de svär sig fria och lägger ut brottsbekämpningen på entreprenad.

Det som förvånar mig ännu mer är att i de fem kärnfrågorna ser det ganska bra ut på pappret. Med det som bakgrund kan jag bara dra slutsatsen att Riksdagens medlemmar till stora delar är fullt medvetna om vad lagen innebär men de har inte den blekaste aning om konsekvenserna. Detta är ännu allvarligare än en genomröstning baserad på okunskap om lagen.

På frågan "Den information som staten får tillgång till genom FRA-lagen kan användas för att bedriva åsiktsregistrering" har 83% svarat att det stämmer.

På påståendet "Enligt Europakonventionen är det stor skillnad mellan ett brev skrivet på papper och ett elektroniskt brev" svarade hela 90% NEJ.

D.v.s. våra elekroniska brev ska ha samma skydd som normal korrespondans som sker brevledes. Detta stämmer eftersom Europakonventionen säger att "Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens."

Med bakgrund av ovan svar står det tydligt att vi har mycket jobb kvar, men det är konsekvensfakta som behövs. Det krävs faktiska och konkreta exempel för att på ett bra och enkelt sätt kunna påvisa FRA-lagens effekt. Dessutom kan vi inte ha ett rättssamhälle där vissa polisiära uppgifter outsourcas till privata företag och allra minst företag som har egenvinning på att få fast så många som möjligt oavsett skyldighetsgrad. Ja, jag använder ordet skyldighetsgrad medvetet eftersom det långtifrån är tydligt vad Riksdagen vill med IPRED och för vilket syfte den ska få användas. Vi behöver ledas in på rätt moraliska spår igen och det går bara om vi vet vad som anses fel. Vi kan inte leva i villrådighet och hoppas att ingen märker något för det kan bara sluta på ett sätt….i kaos.

Skriva gärna en kommentar eller prenumerera på RSS.

Kommentarer

Inga kommentarer.

Lämna en kommentar

(required)

(required)