Riksdagen

Moralens villrådighet: Presented by Riksdagen

Som jag skrev i min post om FRA i somras framgick det ganska tydligt att våra kära Riksdagsledamöter inte hade en aning om vad de röstade igenom när FRA-lagen godkändes. Flera representanter gick ut i efterhand och gjorde verbala kovändningar, men vad de borde tänkt på är att här har man ingen ångervecka. Det har på flera håll framgått att kunskapen fortfarande är låg och man kan fråga sig hur vi medborgare egentligen ska förhålla oss till lagen.

Ända sedan förskolan har vi fått lära oss att det är klara regler som gäller. Vi får lära oss vad som är rätt och fel, vad man får och inte får göra, att visa respekt mot andra och inte minst att lyssna på vuxna. När vi lekte med andra barn fanns det regler uppgjorda sedan tidigare eller så kom vi helt enkelt överens om vilka regler som skulle gälla. Alla var medvetna om spelets regler och det rådde en förvånsvärd ärlighet i att följa dessa. Detta är ett koncept som de flesta av oss sedan försöker följa hela livet. Vi vill veta vad som är ok på vår arbetsplats, om vi får ställa barnvagnen i trapphuset, om grannarna tycker det är ok att parkera bilen längs med gatan, eller om man kan bjuda sin bästa kompis ex på en öl. Vet vi inte vad som gäller försöker vi oftast ta reda på det eller se till så det formuleras någon typ av förhållningsregel. Ibland tunnas dock dessa regler ut och vi tiger istället och hoppas att ingen märker något eller att ingen kommer att komma med invändningar. Det är när det sistnämnda inträffar som det kan gå riktigt snett. Det är när vi blundar för konsekvenserna som det minst önskade resultatet infinner sig.

Riksdagssvar.se har ställt fem frågor till samtliga Riksdagsledamöter för att få deras uppfattning om kärnfrågorna i FRA-lagen. En intressant sak är att vissa svarat utifrån vad SYFTET med lagen är, inte vad den faktiskt kan användas till. Detta får mig återigen att tänka på de klara regler vi förväntar oss sen barnsben. Om vi inte kan få klara svar på HUR lagen i praktiken påverkar oss, hur ska vi då kunna veta vad som är ok? Visst, vår moral är förhoppningsvis välrotad sen barnsben, men jag börjar bli rädd att inflytandet av vår uppfattning om vad som är rätt och fel så sakteliga börjar tunnas ut. Jag behöver bara säga ordet fildelning så borde det förklara exakt vad jag tänker på. Förutom den moraliska aspekten, så har vi har en lag som säger att det är förbjudet att både dela med sig och ladda ner upphovsrättsskyddat material, men samtidigt säger våra makthavare att syftet inte är att sätta dit gemene man så vi gör det ändå. Sedan får vi då IPRED ovanpå detta som ger privata företag rätt att ta reda på våra uppgifter så att de å sin sida ska kunna "sätta dit" oss. Så vad gäller? Det är ok, men inte ok? Statsmakten orkar inte bry sig, så de svär sig fria och lägger ut brottsbekämpningen på entreprenad.

Det som förvånar mig ännu mer är att i de fem kärnfrågorna ser det ganska bra ut på pappret. Med det som bakgrund kan jag bara dra slutsatsen att Riksdagens medlemmar till stora delar är fullt medvetna om vad lagen innebär men de har inte den blekaste aning om konsekvenserna. Detta är ännu allvarligare än en genomröstning baserad på okunskap om lagen.

På frågan "Den information som staten får tillgång till genom FRA-lagen kan användas för att bedriva åsiktsregistrering" har 83% svarat att det stämmer.

På påståendet "Enligt Europakonventionen är det stor skillnad mellan ett brev skrivet på papper och ett elektroniskt brev" svarade hela 90% NEJ.

D.v.s. våra elekroniska brev ska ha samma skydd som normal korrespondans som sker brevledes. Detta stämmer eftersom Europakonventionen säger att "Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens."

Med bakgrund av ovan svar står det tydligt att vi har mycket jobb kvar, men det är konsekvensfakta som behövs. Det krävs faktiska och konkreta exempel för att på ett bra och enkelt sätt kunna påvisa FRA-lagens effekt. Dessutom kan vi inte ha ett rättssamhälle där vissa polisiära uppgifter outsourcas till privata företag och allra minst företag som har egenvinning på att få fast så många som möjligt oavsett skyldighetsgrad. Ja, jag använder ordet skyldighetsgrad medvetet eftersom det långtifrån är tydligt vad Riksdagen vill med IPRED och för vilket syfte den ska få användas. Vi behöver ledas in på rätt moraliska spår igen och det går bara om vi vet vad som anses fel. Vi kan inte leva i villrådighet och hoppas att ingen märker något för det kan bara sluta på ett sätt….i kaos.


Lämna integriteten vid dörren, tack.

Det händer mycket nu, men planerna är långtgångna för de som vill försöka skapa sig ett politiskt namn. Min enda förhoppning är att personer med en sådan visad avsaknad av respekt för mänskliga rättigheter faller på eget grepp.

Jag har tidigare skrivit om att det finns vissa förutsättningar för att FRA och IPRED ska kunna fungera fullt ut, bl.a. att möjligheten för att vara anonym på Internet måste sättas helt ur spel. Nu har detta bevisats svart på vitt, Socialdemokratiska stolpskottet Tomas Eneroth vill ta upp diskussionen om att förbjuda anonymitet för att bättre kunna omarbeta IPRED1.

Enda sättet att realisera detta vore att nästintill kriminalisera vissa sorters företagande och tjänster i Sverige, t.ex. de som tillhandahåller anonymiseringstjänster och de som tillhandahåller öppna trådlösa nätverk. För att IPRED ska kunna användas effektivt måste man kunna identifiera personerna bakom brotten, eller skriva om lagen för att lätt kunna utse den som anses vara ansvarig för de begångna brotten. Jag sätter min 5-krona på att man kommer att gå runt problemet med öppna trådlösa nätverk genom att också göra varje person bakom en öppen accesspunkt ansvarig för allt som företas via den. Litegrann som diskussionen om Flashback 2002, där de helt enkelt sades vara ansvariga för allt som skrevs och publicerades på dess forum. Flashback fälldes också för detta. Vad gäller anonymiseringstjänster skulle det förvåna mig mycket om de faktiskt kriminaliseras, men däremot kommer det att ställas krav om att all information måste kunna härledas till individer om ansvarig myndighet begär ut uppgifterna.

M.a.o. har vi nu en Regering som med hopplös ignorans forcerat en inskränkning av våra mänskliga rättigheter, men vi har också en opposition som tycker att vi fortfarande innehar för mycket frihet och bör hämmas ytterligare. Det är inga trevliga tider vi har framför oss, men däremot ser jag med spänning fram emot nästa val som närmar sig stadigt. Jag slår vad om att saker kommer att låta helt annorlunda om 1½ år när det ska fiskas röster och det är inte svårt att förstå varför Regering och Riksdag verkar göra allt för att få så mycket som möjligt genomfört innan dess. Då slipper de lova oss saker som de så uppenbart inte skulle kunna hålla.


Demokrati kräver utbildning av våra folkvalda

Jag vill rekommendera ett stycke text som berört mig på flera olika plan. Den är inte bara känslomässigt berörande när man begrundar dess underliggande mening, utan den rör om i en gryta där ilska, förvirring, förhoppning, förvåning och stundtals häpnad åker runt i en stadig vivrvel.

Anders Widén har träffat riksdagsledamoten Gunnar Sandberg för att diskutera framförallt FRA och IPRED. Det som framgår med häpnadsväckande tydlighet är att vi inte kan anta att våra riksdagsledamöter har koll på de frågor det röstas om i riksdagen, att de helt enkelt anser att vissa frågor inte behöver tas på allvar. Jag har i min naivitet antagit att om en riksdagsledamot tar ställning och röstar i en fråga så har den ledamoten också gjort allt för att sätta sig in i ämnet. Min första ögonöppnare framgår i min post om FRA vilket i praktiken är första gången jag på allvar insåg att våra folkvalda ofta inte har den blekaste aning om vad de sysslar med.

I Anders möte med Gunnar kommer det faktiska beviset för att detta är sant. Gunnar säger:
- "När det sent omsider kommer till omröstning i kammaren hör vi med våra partikolleger hur de har röstat i sina utskott. Har de då haft hand om exempelvis FRA, så röstar vi som de säger.
Det är så det går till.
"

Gunnar följer upp denna kommentar med:
- "Brinner man i en fråga och är insatt, då pläderar man för sin sak ända fram till votering, mot sitt eget parti. Men vid röstning i kammaren måste varje partimedlem vika sig för majoriteten i sitt parti."

Jag har förståelse för denna inställning, eftersom vi i dagens svenska "demokrati" valröstar på partier och inte på individer eller sakfrågor. Men återigen blir jag övertygad om att vi måste fokusera på personval i Sverige. Här ser vi med brutal tydlighet att folkopinion har extremt svårt att åstadkomma förändringar i vårt samhälle, vilket också är orsaken till att vi får fler och fler lagar i Sverige som inte har majoriteten av Sveriges medborgare bakom sig. Våra riksdagsledamöter har helt enkelt ingen jävla aning om vad vi, deras väljare, vill ha. Snacka om att politiska skygglappar verkligen existerar…

Vi befinner oss alltså i en tid där medborgarna generellt sett är bättre utbildade och mer insatta i frågor som berör oss alla, medan politikerna säger att de inte har tid att sätta sig in i enskilda frågor och därför röstar som sina kollegor föreslår. Detta är befängt bortom idioti. Är det såhär det är tänkt att det ska fungera? Ska vi inte kunna förutsätta att våra politiker faktiskt vet vad de röstar på och att de vet vad majoriteten av "folket" vill?

Vi har alltså svart på vitt att om vi vill ha våra demokratiska rättigheter tillbaka, så som iaf jag har tolkat dem under mina 30 år, så måste vi börja utbilda våra folkvalda. Det är upp till oss att agera och informera om konsekvenserna för riksdagens beslut och det måste göras enskilt. Det är bara att beta av listan av representanter i sin närhet och hoppas att de för en stund kan lägga ifrån sig sitt politiska högmod och attityd om att alltid veta bäst och faktiskt lyssna för allas vårt bästa. Vi får hoppas att fler har samma positiva inställning som Gunnar.